• Kristofer Westling
  • Olle Hellström
  • Fredrik Johansson
  • David Granström
  • Mikael Cylvén
  • Britt-Marie Rauman Krohn
  • Ronny Olovsson
  • Olov Nilzén
  • Sofie Pexer
  • Anders Ahlbom
  • Carola Waara
  • Linnea Andersson
  • Pär Wallin
  • Peter Kemi
  • Lena Strömbäck
  • Christoffer Granström
  • Helén Fagerström
  • Fredrik Karlsson
  • Daniel Eriksson
  • Annika Glim
  • Malin Hansegård
  • Henrik Larsson
  • Helena Eriksson
  • Sofia Lindström
  • Robin Sundberg
  • David Hakeberg
  • Magnus Ahlqvist
  • Ludde Wästfelt

Poster med taggen "aftonbladet"

Global marknadschef väljer Vinter

Topp OckelboChristian Quarles van Ufford ger nu järnet på Vinter. Bakom försöker fr v Fredrik Karlsson, Ronny Olovsson och Magnus Ahlqvist hänga med.

Han var vice President och Director Global Marketing på Metro International med ansvar över 22 länder. Han blir nu partner och Business Director på Vinter.

- Jag ville jobba med en byrå som har djärva idéer samt innehar en position som upplevs som utmanande med ett framåtlutande driv, säger Christian Quarles van Ufford.

Hans cv är så lång och internationellt omfattande att det endast går att återge glimtar. Så, här kommer några ur Christian Quarles van Uffords arbetsliv:

  • I rollen som Director Global Marketing på Metro International drev Quarles projekt i 22 länder i Europa, Asien, nord- och syd Amerika.
  • Quarles ansvarade för utveckling av Metros globala varumärkesplattform och kommunikationsstrategi mot läsare, annonsörer och personal.
  • Han låg bakom det globala research- och PR-projektet The Metropolitan Report. 
  • Han låg även bakom Metro Global Photo Challenge (världens största fototävling med över 160 000 bidrag 2011) samt Lady Gaga-kampanjen (hon var gästredaktör på Metro).
  • Han har bl a föreläst på SIME och Stanford University.
  • Han har arbetat på Z-TV på 90-talet.
  • Han har arbetat på Aftonbladet 98-04.

Nå. Varför i hela friden skulle då denne välmeriterade herre välja Vinter?

Läs mer ­>

Stora bloggpriset 2009

Vinnarna (via aftonbladet.se)

(Foto: Eivind Vogel-Rödin via aftonbladet.se)

Igår kväll så avgjordes Stora Bloggpriset 2009, en tävling som avser utse sveriges bästa bloggar(e)! Trots vissa twitterfadäser så verkar galan ha varit väldigt trevlig!

Vinnarna:

Grattis & bra jobbat till alla vinnarna säger Vinter!

Uj, uj, uj, allt är farligt

Farligt.

Det är fan farligt hela tiden. Det farligaste av allt är barn. Mitt liv har aldrig varit så fyllt av faror som nu. En treåring och en femåring som kutar runt, det är jättefarligt nästan hela tiden det.

Ett skäl är säkert att jag under åren som journalist på Aftonbladet har fått en ackumulerad överdos av tragiska olyckor som involverar barn. Jag tänker på  ungen som kröp in i tvättmaskinen och syskonet råkade slå på den. Jag tänker på den lilla tultande ettåringen som  ramlar ner i en skurhink med huvudet först och inte kan komma upp och mamman är i rummet intill. Jag tänker på treåringen som är på bilsemester och när föräldrarna parkerat på ena sidan vägen springer barnet över till kompisfamiljens bil på andra sidan, utan att se bilen som kommer farandes. Den ena hiskeliga historien efter den andra. Korta ögonblicksverk.

Barn som kvävts av plastpåsar, hängt sig i klätterställningar, ramlat ner i pooler, trillat ut ur fönster, blivit överkörda av sina egna föräldrar på garageuppfarten… Överallt är det hela tiden jättefarligt.

Jag märker att jag omedvetet arbetar för att eliminera farorna. Jag flyttar knivar och saxar, slår knut på alla plastpåsar, flyttar heta vattenpannor, håller handen på parkeringen, förmanar och varnar som värsta Drillsnäppan med boet fullt av nykläckta ägg.

Förnuftsmässigt vet jag förstås att det är omöjligt att gardera sig mot allt. Det går inte. Men jag tror mig trots allt eliminera några av dessa, krympa utrymmet för denna olycksaliga slump.

Parallellt med detta har jag kommit till insikt om min egen dödlighet. När jag var runt 20 år fanns inte ens den tanken. Då kunde jag helt bekymmerslöst hoppa mellan balkonger på tredje våningen. I dag tittar jag extra noga när jag ska gå över en gata, för att det är farligt. Kanske är det bara ett naturligt steg i åldrandet, att när man når åldern då ens föräldrargeneration börjar dö runt omkring en och en och annan i ens egen ålder också, så inser man det man hela tiden vetat. Även jag ska dö.

Eller så är det så intimt länkat till det faktum att man faktiskt satt nya bräckliga liv till världen som plötsligt mäter ut ens liv med en brutal tydlighet. Jag fick för första gången i mitt liv en slags dödsångest när jag började räkna framåt i Isaks och Lovisas liv och insåg att jag ska ha en infernalisk tur om jag ska se dom fylla 30 år.

I garaget ligger två lådor. Där har vi lagt ner dagstidningarna från när dom föddes, IKEA-kataloger, tidstypiska småsaker och deras första bebisplagg. Tänkta som två tidsmaskiner som de ska få när de fyller 30. Jag vill så gärna vara med då, men att ens våga hoppas verkar farligt.

På väg upp… Insikten om att beachsäsongen är nära och att magen är för stor. Ujuj, vill inte se ut som Rod Stewart i speedos. På väg ner… Äggtoddy. Två vispade äggulor, socker, lite konjak, en skvätt hett vatten. Avnjuts i närmaste snödriva.

Publicerad i Aftonbladets söndagsbilaga 12 april 2009

Vågar du vara bäst?

Sug på den en stund.

Känn efter. Bäst!?

Vi lever i Sverige och vi har alla mer eller mindre fått Jante med mjölkersättningen. En slags statlig inskolning i medelmåttighet har sakta absorberats av centrala nervsystemet och lagt sig bekvämt tillrätta i hjärnvindlingarna. Att passa in, vara lagom, följa med, uppfylla normen, vilken den nu kan vara. Och göra rätt för sig. Man måste göra rätt för sig, oklart varför. Veta hut, på sätt och vis. Inte förhäva sig.

Högmod går som bekant före fall. Och – jisses – vi vurmar verkligen för skadeglädjen – ni vet – den enda sanna glädjen. Att få se någon som trodde att han eller hon var något ramla på näsan. Ordentligt. Allt det där har vi i oss, eller hur?

Sedan kan vi såklart förhålla oss olika till det. Men i det mesta vi företar oss är vi själva vår egen största fiende, tack vare Jante. Jo, allvarligt, så är det. Vi begränsar ofta oss själva redan innan vi ens försökt.

”Inte ska väl jag…” ”Tänk om de upptäcker att jag inte kan…” Det där börjar redan i skolan, snygga tjejen, out of my league, inte kan jag väl närma mig henne, jag som är så ful/fel/klen/ung/finnig/dum. Eller vad det nu är för stunden som gör att vi automatiskt inordnar oss i en massa ”omöjligheter”, där vi själva bestämmer oss för att det inte går. Det är givetvis djupt tragiskt när man ser tillbaka på det, för det är inte sant. Det stämmer inte. Hela poängen är att om man bara tänker tvärtom så är det mesta faktiskt möjligt. Och självförtroendet i sig hos den som tar för sig är sexigt, om det nu var snygga tjejer det gällde.

Erkänn, du känner igen dig. Du har också varit där, ”näeh, det skulle aldrig funka, jag är ju bara… jag.” Inte oväntat är Sverige en gigantisk marknad för coacher inom just självkänsla, självförtroende och optimism. Marknaden omsätter babiljarder i böcker, tidningar, föreläsningar, workshops, terapiupplägg och olika mer eller mindre sökta kurser i skog och mark där man ska finna sig själv och en ny stolthet och tilltro.

Och vad är det då alla säljer!? Jo, om vi skulle destillera alla dessa böcker och föreläsningar några hundra varv så skulle vi till slut landa i en enda sak: du väljer själv. Du väljer själv om du ska vara en vinnare eller en förlorare. Om glaset ska vara halvfullt eller halvtomt. Om du ska vara en roligare människa som sprider inspirerande vibbar eller gå över to the dark side och väsa svavelosande där du far fram. Valet är faktiskt ditt. Ansvaret likaså.

Jag brukar försöka leva efter den osvikliga tesen att ”man har inte roligare än man gör sig”. Helt enkelt för att livet är för kort för att idissla tjurigt elände. Och ansvaret är mitt, ingen annans, om just mitt liv ska bli kul.

Självklart måste jag också tro stenhårt på det jag gör, om inte jag gör det kommer ingen annan göra det heller. Nå, allvarligt, vågar du?

På väg upp… Saven, ljuset, pulsen, kvicksilvret, familjelyckan… Jodå, våren. Mmmmh.

På väg ner… Dunjackorna fyllda med levande-gås-slitna-fjädrar molas ner i förrådslådor på nytt.

Publicerad i Aftonbladets söndagsbilaga 29 mars 2009

Ge Daniel kungakronan!

Daniel Westlings sak är vår!

Det är fredag, vi sitter runt elden på Gumbergets topp med solen i ansiktet och stekt palt i magen. Skotersafarin för sjunde året. Det är då jag sliter fram min Hattorikniv, sträcker den mot himlen och avlägger eden. Vi måste alla unisont återupprätta Daniel.

För nog är det en nidings orättvisa som nu drabbar en av de våra, mannen av folket. Det vet ju alla att man ska få halva kungariket och en rättmätig plats på tronen. Du vet, leva lyckliga i alla sina dagar och det där. Men inte då.

Daniel blir hertig av någon sumpmark och liten småprins av Sverige. Dissad, trots att han nu är officiell hovleverantör. Titta på Silvia. Hon var inte ens svensk då hon blev ingift, men inte blev hon hertiginna och prinsessa då hon gängade kungen. Nej, för tusan, Drottning med stort D.

När Kronprinsessan en dag tar över tronen blir hon alltså Drottning, men Daniel blir inte kung.

Var är logiken? Var är jämlikheten? Var – kära medborgare – är rättvisan?

Nej, det är sannerligen något unket i konungariket Sverige. Om vi nu till kungens förtret gått bort från manlig tronföljd och gjort det möjligt för ett flickebarn att bli regent så borde väl i konsekvensens namn den ingifta parten också behandlas lika generöst. Och, hisnande tanke, att det ändå fortfarande kan vara så att Drottningen bestämmer, även om Daniel blir kung. Med andra ord, ungefär som i de flesta äktenskap.

Det kan vara svårt i tanken, visst, jag förstår. För även mina egna små telningar är snabbt inpiskade i det föråldrade tänket. Via sagor, tv och annat vet Lovisa, 5 år, att det är kungen som bestämmer. Jag lyckas få henne att intyga detta till sin mor, till min stora glädje. Och nog förstår jag att det gör ont i en kung att få höra att hans egen överhöghet kanske rent av ska förändras, att Drottningen ska upphöjas.

Jag tror nog att Daniel skulle kunna bli en finfin kung. Han är vältränad, stekare, charmig och klär i smoking. Inte helt olik den nuvarande kungen, med andra ord. Med den lilla skillnaden att Daniel faktiskt själv är entreprenör och har byggt upp företag och uträttat ett och annat. Den typen av arbetslivserfarenhet bidrar nog till att Daniel som kung skulle kunna vara en initierad och driven ambassadör för Sveriges näringsliv utomlands.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att Daniel är född i Örebro. Ett av hans svärfars svartaste ögonblick var ju det famösa ”kära örebroare” i Arboga.

Det finaste av allt är ändå sannsagan, om den tilläts bli sann, att Daniel, en kille som gick tvåårig social, tränade triceps med en prinsessa,  blev konung av Sverige. Det är den sagan jag vill ha. Den som faktiskt gör det möjligt.

Kungen. För Sverige – i tiden, var det ju. Visa nu att du menar det.

På väg upp… Rojalismen firar triumfer. Mona kommer aldrig kunna införa republik.

På väg ner… Snön. Makalöst vad snö vi har i norr…

Publicerad i Aftonbladets söndagsbilaga 15 mars 2009

Kina vann – med kapitalism

This is your wake up-call, som de säger i hotelltelefonen i New York.

Jag vet inte om hela USA sitter där yrvaket nu och undrar vafan som hände. Du vet, det var fest, du var snyggast på stället, kortet i baren och tjejerna älskade drinkarna. Det talades om efterfest. Du skrattade. Du bjöd. Du var kung.

Störst. Bäst. Mest. Sedan blev det plötsligt svart... Sedan, aj, baksmällan, när den påträngande morgonsolen väcker dig. Den vinglande gången mot toaletten i ett bländande gryningsljus bland slängda kläder, svälja några ipren, sedan trevande efter plånbok, slippar från inköp och den svidande insikten om att du är brutalt övertrackaserad. Slutsåld. Bankrutt. Och i ett slag väller ångesten upp och illamåendet.

Mycket talar för att många i USA inte riktigt ännu orkat räkna ihop de där slipparna, riktigt vill inse hur illa det är. Några har nog krupit ihop bakom neddragna persienner i hopp om att allt bara är en ond dröm. Och fakta är hisnande.

Jag har på kort tid suttit framför tv:n och sett ett flertal dokumentärer, läst artiklar och förundrat följt den bild som blir allt tydligare när pusslet fogas samman.

Några bitar: USA har världens i särklass största statsskuld. Kina har världens i särklass största stadskassa. George W Bush har lyckats fördubbla statsskulden under sin regim. 10, 2 biljoner dollar, eller vad heter det!? Babiljarder? 10 249 493 247 016 dollar, är den lika aktuella som fasansfulla siffran. Kina är i särklass största ägaren av amerikanska stadsobligationer.

Kina skulle i ett slag rycka undan mattan för hela USA:s finansiella fundament om man sålde av alla sina investeringar. I en av tv-dokumentärerna stirrar en välklädd amerikansk kvinna, till synes mitt i karrären, som ett råddjur fångat av bilens strålkastare rakt in i filmkameran och stammar: ”jag trodde andra länder lånade pengar av oss.” Insiktens kranka blekhet, som det så vackert heter.

En ekonom pratar, grånad och fårad, fullproppad med kunskap, siffror, kalkyler och avancerade analyser. Men det han säger är basalt, årskurs 1, ren sandlådenivå: ”USA konsumerar mer än man producerar och fortsätter man göra det går man i konkurs.” Glasklart.

Experterna följer en efter en och säger allt mer hisnande saker. Någon säger att Kina har gått om USA som världskonomi före 2050. En annan att pensions- och socialförsäkringssystemen är tömda 2030.

Samma arrogans som gjorde att bildirektörerna anlände i privatjet till kongressen för att tigga miljarder (andra gången kom de patetiskt nog i miljöbilar för att försöka ”göra rätt”) har lurat USA att man står över även de ekonomiska lagarna. Kapitalismens fundamenta.

Vilken paradoxal ironi!? Att kommunist-Kina tvingat ner USA på knä, med hjälp av kapitalism! Måste kännas lite mer än snopet over there…

På väg upp… New York-kyckling, godaste kinamaten, skapades den i USA?

På väg ner… Underhållningsfaktorn på samtliga talkshows, Bush var humor, Obama… nä.

Publicerad i Aftonbladets söndagsbilaga 15 februari 2009

Hjärnan har koagulerat

Ärligt, när lärde du dig något nytt sist?

Något  som är på riktigt. Ett nytt språk, en ny teknik till förflyttning (cykla, köra bil, simma) eller bara lite ny hemelektronik som kräver lite inlärning och manualläsning…

För många av oss är frågan direkt besvärande. Dels för att vi sannolikt är så fullt sysselsatta med att göra saker vi redan kan hela dagarna att vi sällan hamnar i lägen där vi verkligen lär oss nya saker, dels för att de få gånger det händer upptäcker vi hur skakande trögt det kan gå att trycka in ny kunskap i fettklumpen vi har under det allt tunnare håret.

Expertis som studerar hjärnans utveckling har redan klarlagt hur människans inlärningskurva ser ut. Under människans första fem-sex år går den som en Apollo-raket upp mot stratosfären för att sedan flacka av och när vi når den gyllene medelåldern som jag sjäv befinner mig i så har den väl kanske inte gått i full spinn neråt, men helt klart slaknat.

De där första åren bygger hjärnan sig själv, det är så vansinnigt komplext att inte ens dagens superdatorer klarar att klura ut exakt hur vår fettklump får ihop det.

Människan är nästan skrämmande, när man tänker lite extra på det. Jag har två såna här märkliga små djur hemma. Lovisa, 5, och Isak, 3, som bägge är mitt i sina mest expansiva faser. Dom suger åt sig kunskap som två svarta hål och chockar hela tiden med att kunna saker som vi aldrig ens kunnat ana, än mindre känner oss delaktiga i att ha lärt dom. Som häromdagen då Lovisa på toaletten plockade upp sin tröja och sa till Kicki: ”mamma, den här får du inte torktumla”. Flickebarnet läste tvättråden på den lilla fliken. Okej, inte raketforskning, men det kom helt oväntat. Plötsligt har hon bara lärt sig något. Oklart var och av vem.

Visst, vi blir stolta, men jag kan outtalat nästan bli lite rädd också. Kanske misstar vi henne för barn, kanske förstår hon sånt vi inte vill att hon ska förstå, borde vi akta oss mer när vi pratar!?

Ser Kristina Lugn på tv som berättar om den himlastormande frihetskänslan hon kände när hon upptäckte att hon kunde läsa sin Kalle Anka-tidning själv. När hon plötsligt spräckte koden. Hon höll det hemligt. Sa inget till sina föräldrar. Hon bar den här hemligheten och slukade kunskap i lönndom. Läste hemliga lappar, papper, böcker, tidningar…

Vi testar att åka skridskor. Pappa tar fram sina 80-tals-grillor och upptäcker att jag bara klarar överstegsåkning åt höger, så jag bågar på som fan åt höger för att stajla. Lovisa tar sina första stapplande steg, klockrent, ingen vingel, hon trippar runt på skridskorna leende.

Jag blir fånigt stående. Jag kan inte ens lära mig det jag en gång kunnat, överstegsåkning åt vänster. Det är inte bara kroppen som stelnat… Hjärnan har koagulerat.

På väg upp… USA – Obama har på ett sätt ett grymt läge, vad kan han egentligen göra sämre?

På väg ner… USA – de kommer inte ha samma position när det här är över, världsrankingen möbleras just nu om.

Publicerad i Aftonbladets söndagsbilaga 1 februari 2009

Hjälp, monstren kommer

Isak skriker.

Klockan är halv fyra på natten. En treårings hjärna föder mardrömmar när man minst anar det och jag kommer sömnigt krängande genom mörkret som en annan zombie för att trösta med kindsmek och lugnade rosslingar. Egentligen borde min entré vara det läskigaste av allt.

Plötsligt ur mörkret klafsar jag in, naken, hårig, med frisyr som Mr Hyde på crack, julmatssvullen buk och så de där gutturala strupljuden som försöker säga ”såja, lilla gubben, ingen fara”.

Ena gången är det björnar utanför hans fönster som är arga, andra gången är det ett monster i bokhyllan. Överallt lurar fantasins mest infernaliska kritter som spretar med klor och lyser med gula ögon.

Jag vet. Jag var själv mörkrädd som liten. Jag minns hur hårresande det kunde vara att känna att något rörde sig i rummet, hotfullt. Att ana något monstruöst i det svarta som sakta smög närmare. Varje ljud, skugga eller förflugen tanke.

Det värsta var höstnätterna i sommarstugan. Där var mörkret så ogenomträngligt att jag inte ens kunde se min egen hand hur jag än viftade framför ögonen. Ett mörker så definitivt kunde ju dölja precis vad som helst – hur nära som helst. Det gällde att stoppa om sig rejält, inte ha kroppsdelar som låg exponerade för huggtänder i mörkret.

Fantasin som skapade allt det hiskeliga skulle också bli mitt vapen. Jag minns inte hur gammal jag var när jag insåg att jag kunde ange moteld. Jag började helt enkelt fantisera fram starka stödtrupper som lojalt vaktade vid min säng. Och inte vilka sillmjölkar som helst inte. Nej, vi snackar Stålmannen, Gröna lyktan, Blixten och Läderlappen. Jo, han hette så på den tiden. En lapp av läder, en ganska knarkig översättning av Batman. I mörkret formerade sig så Lagens Väktare som de kallades i Gigant som jag köpte varje nummer av. De starkaste och modigaste. Superhjältarnas finest på min sida.

Den mentala kampen i min fantasi drev sakta men säkert mörkrets odjur tillbaka in i sina skrymslen och vrår. Isaks mardrömmar tar plötsligt en märklig vändning. ”Pappa, fötterna kommer”, säger han med isande röst. ”Fötterna!?”, svarar jag.

Nästa natt är det ”händer”. Det visar sig att fötterna nog tagit sin tillflykt till tvättstugan. När vi råkar se Familjen Addams på tv visar jag honom handen The Thing som kutar runt på sina fingrar. ”Jag såg handen på tv och han var inte farlig”, konstaterar Isak lättat efteråt. Och det verkar som att vi undanröjt hotet från händer och fötter. Så en morgon säger han ganska lättsamt: ”nu kom det ett benspöke”. ”Jaha, vad hände då?”, frågar jag. ”Han fick pannkaka med sylt och grädde”, svarar Isak leende.

Se där, en smart strategi för att vinna kampen mot mörkret. På dom med jordgubbsylt och grädde bara…

På väg upp… Mobilen. GPS, mejl, musik, kamera, internet. Strax med projektor.

På väg ner… Mp3-spelare och Ipods, snacka om att mobilerna dödat den prylgenren.

Publicerad i Aftonbladets söndagsbilaga 18 januari 2009

Gamla hjältar och åldersnoja

Jag kan inte hjälpa det.

Innerst inne är jag fortfarande tolv år. Men, säg det inte åt någon.

Jag är VD för tusan, så det gäller att ha ryggen fri och strama åt slipsknuten. Men hemma i mitt kontor som snarare ser ut som ett förvuxet pojkrum kan jag inte låta bli att gubbtrött och lagom försiktigt headbanga till ”Rock n´roll train” som pumpar ut ur min Mac med samma köttiga sväng som fångade mig på en annan adress i sent 70-tal.

Det var Anders fel. Han älskade Kiss och hade hela pojkrummet tapetserat. Men jag snöade in på ett annat band, de hade inget smink, inga balla scenkläder, jeans och t-shirt var det som gällde och ett mycket skitigare sväng. Det skränade och krängde. Texterna var i stort obegripliga frustningar bland elaka gitarrer. Men gosse! Jag älskade det.

Jag minns fortfarande när jag för första gången kom hem med ett nyköpt exemplar av ”High Voltage” och la ner nålen på skivan. Utan att jag egentligen än i dag kan förklara varför så uppstod en pubertal kärleksaffär, en ungdomsförälskelse som än i dag gör sig påmind.

Jag minns hur jag febrigt cyklade till Skivstället efter skolan för att kolla om nya skivan kommit, dag efter dag, vecka efter vecka. Så när den dök upp lyssnade jag all ledig tid i ett par veckor.

Nu vid 42 år kan jag önska att jag skulle kunna uppbåda samma genuina passion och kunna tillåta mig en så enfaldigt eldfängd dyrkan. Då, när man hade hjärtat vidöppet. När hormonerna rusade runt. Det som där och då gjorde avtryck satte sig verkligen på djupet, i själen, eller vad vi nu ska kalla det.

Jag kommer ihåg hur många fnyste åt min dåliga smak. Att jag borde veta bättre. Tidningarnas recensenter tävlade i att såga skivor och konserter, men det sket jag fullständigt i. Än i dag spökar detta i mig, så självklart är jag bokad i Globen den 20 februari. Och med åren har det visat sig att jag inte var ensam.

AC/DC har sålt mer än 200 miljoner album. Deras ”Back in Black” är världens näst mest sålda album med fascinerande 42 miljoner exemplar, bara Michael Jacksons ”Thriller” har köpts av fler. De säljer otroliga 70 000 skivor per vecka.

Det enda som oroar mig är att Angus ser ut som en gammal tant idag. Han är inte alls den jag vill att han ska vara. Jag minns själv när jag intervjuade Vanhalens legendariska sångare Dave Lee Roth som då på 90-talet hade skrumpnat till en tunnhårig gubbe med Robin Hood-frilla. Jag var den ende journalisten som vågade ställa frågan nog alla formulerade i sin skalle: ”hur reagerar folk när de ser att du blivit en gammal farbror?” Han tittade upp, en smula förvånad, log sedan och sa: - De blir förbannade. De vill inte bli påminda om att de själva åldras.

På väg upp… Den 20 februari åker överläppen upp. Nej, inte Billy Idol. Angus, ju.

På väg ner… Angus shorts åker ner vid anklarna som vanligt i Globen, men ett tecken på mognad vid 53 års ålder är att han inte är naken under.

Publicerad i Aftonbladets söndagsbilaga 4 januari 2009

Var har din lunch varit

Var har ditt julbord varit?

Jo, jag vet. Frågan kan se stollig ut, men faktum är att den är het som en kastrull i detta nu.

I spåret efter den lavin av klimatpanik som Al Gore släppte lös har vi plötsligt inte bara börjat skruva i lågenergilampor, utan vi börjar på allvar fundera på saker som hybridbil, åka tåg och handla mat som är just lokalproducerad.

Av flera skäl, tror jag. Dels för att vi inser det vansinniga i att frakta kött från andra sidan klotet hit när vi kan äta lokala bondens kött, dels för att vi också i den globalisering som nu slår igenom med full kraft på allvar börjar bli lokalpatriotiska. Vi börjar mer och mer vilja värna det nära för att lite bromsa den oundvikliga utvecklingen mot total internationalisering.

Inte minst så skakar den nuvarande finanskrisen om oss, vi börjar snegla på vad vi kan lösa själva, i vår egen krets. Det där globala blir ju lätt ganska jobbigt, drattar en på ända i en bolånekris i USA ligger plötsligt hela världen i diket och undrar vafan som hände. Ja, så, var har ditt julbord varit?

Har maten fraktats i lastbil, på båt, och kostat enorma mängder koldioxidutsläpp och energi för att nå just din gom? Har den varit ute som värsta backpackern och sett sig om i världen? Eller är den tvärtom lokalproducerad och indirekt alltså ett välsmakande regionalstöd som skapar arbetstillfällen för dina grannar!

Varför handlar skolorna pannkakor från Storbritannien? Vilket ansvar ska vi ta? Vilka val kan vi själva göra? Jag kan tycka att vår tids största vansinne i den här branschen är det genomidiotiska i att man lyckats lura oss att köpa franskt vatten på flaska. Hur i alla baguetter kan det vara samhällsekonomiskt försvarbart att tappa franskt vatten på flaskor, frakta det till Sverige på stora lastbilar och sälja det dyrt till oss när vi har lika bra, om inte bättre, vatten i vår egna kökskran!?

Borde vi inte kunna köpa ”lokalproducerat” vatten på kiosken? Ortens på dunk är ju annars ett hett eftertaktat koncept. Jag tror inte egentligen någon har något vettigt argument för det franska vattnet. Inget rationellt. Ändå funkar det. Dags att börja nyttja närhetsprincipen i vardagen. Testa att göra lokala val. Prova att bli något så coolt som en medveten konsument. Att verkligen känna konsumentmakten när du i valet av vara efter vara väljer något nära. Det är en liten obstinat powertrip, jag lovar.

Det är klart, är du på det nya lågprisvaruhuset med tokbillig importmat kan det vara knepigt att hitta lokala varor. Och frågan är väl vad allt klimattänk är värt nu när finanserna vacklar. Är plånboken fortfarande närmast hjärtat. Börjar vi rent av tycka att ord som ”hållbarhet” och ”energieffektivitet” låter hopplöst 2007? Nej säger jag. Insikten finns att hållbarhet är mer än bara ett bäst före datum!

På väg upp… Insikten om att vi alla måste våga vägra lågkonjukturen. Jag är inte med, det verkar inte kul.

På väg ner… Räntan. Tack finanskrisen för det, nu kan jag binda om lånen från 2005 utan att fördubbla boendekostnaden.

Publicerad i Aftonbladets söndagsbilaga 21 december 2008

Jag vägrar delta i lågkonjunkturen

Jag har bestämt mig, jag är inte med. Jag är inte med i lågkonjunkturen. Det verkar inte vara bra.

Vi hade upp det i ledningsgruppen på firman jag är delägare i och beslutade oss för att avstå. Det verkade inte vara en rolig grej helt enkelt. Och på vår firma har vi en enkel regel för det vi ska vara med i: det ska vara K som i kul, U som i utvecklande och L som i lönsamt. K, U, L. Lågkonjunktur verkar inte vara något av det, möjligen utvecklande på ett mer andligt plan. Stolligt, säger du. Tja, är det verkligen det? Hur mycket av den globala finansiella härdsmältan beror inte på ett enda gigantiskt nervöst flockbeteende? En hjord bytesdjur som i panik rusar efter varandra utan en egen tanke på någon annan lösning än att kuta rakt mot stupet.

Följer man börserna ser man hur den finansiella tsunamin åker klotet runt för varje dygn som går, varv på varv, än hit och än dit och analytikerna från finansinstituten orkar inte ens längre väsa sina klassiska ”sitt still i båten” och ”ha is i magen”. Några av dom tittar blankt in i kameran och säger det de inte tidigare vågat: ”jag vet inte”. Krispaket förhandlas överallt, feta bildirektörer landar i sina privatjet för att be om babiljarder av den amerikanska kongressen för att kunna fortsätta leva sina låtsasliv, bankakuter öppnas, Island är bankrutt, miljoner människor varslas för att kostnadskontroll gäller, småsparare blir rädda, bankerna drar in krediterna för företag, ingen vågar köpa hus längre, en direktör avstår sin lön, moderater förstatligar en bank och apokalypsens hårigaste odjur ylar mot månen. Jisses! Om alla får panik och nyper fast allting och bara sitter still, då går det ju inte. Då stannar allt. Så fan heller, tänker jag och går i ett slag ut och handlar kläder, prylar, vin, mat och presenter till barnen som om ingen morgondag fanns. Tänk globalt, agera lokalt! Jag ska sannerligen göra mitt för att hålla hjulen snurrande, svänger in på Statoil och rafsar åt mig lite magasin, dvd-filmer och påsar med allt möjligt. Jag ska inte vara med, aldrig, hör ni det!

Vad tror du, kan inte du också vägra? Våga vägra lågkonjunkturen! Och uppmana ditt företag att göra det också. Mind over muscle, heter det. Nog tusan borde vi kunna återta makten över vår framtid. Mentalt bestämma oss för att våga gå vår egen väg, i alla fall, se möjligheterna och göra något av dom. Ja, för någon måste börja. Någon måste knuffa igång det. Och, är det inte så att det börjar bli lite billigt att köpa hus..? Är det inte köpläge på det mesta där ute nu när det lugnat ner sig. Kan man inte rent av förhandla till sig bra pris av hantverkare nu, kanske skulle man bygga ut kåken? Sjönk räntan? Fattar du. Det går att vända på det. Alla vet ju att död fisk flyter nerströms…

På väg upp… Asien. Finanskrisen kommer att rita om kartan. Vilken härlig ironi att kommunist-Kina tar över världen med kapitalism!

På väg ner… Eh, hur hårt har GM produktvecklat sortimentet miljöbilar? Har svårt att tycka synd om arrogans.

Ronny Olovsson Krönika Aftonbladet söndag 7 december 2008

Nu taggar vi upp oss lite, va?

Okänd webbutvecklare taggad på livet Först ut i Sverige var Phone House/Aftonbladet med tagvertising och nu går även ICA ut och taggar sina annonser. Listan växer på kunder som testar möjligheterna med att tagga annonser. Att företag som arbetar med trycksaker exprimenterar med möjligheterna att skapa interaktivitet i sina tryckta annonser känns som ett naturligt steg att svara upp mot den nästan gränslöst interaktiva webben. Det känns onekligen spännande att se hur långt man kan ta denna teknik då det faktiskt ger en till dimension åt trycksaken. Men det finns ju alltid aber med ny tekniklösningar.

Flash på webben De webbutvecklare som varit med ett tag minns säkert när Flash kom och de ständiga för/emot-diskussionerna som pågick runt tekniken eftersom man var tvungen att ladda hem/installera en plugin för att kunna ta del av det flashinnehåll som publicerades på webbplatserna. Flash-tekniken överlevde trots det motstånd som fanns och har sedemera blivit en vanlig företeelse på webbplatser idag. Det stora klivet in i folkhemmet blev när pluginen slutligen skeppades som standard med Internet Explorer 5. Om taggning av annonser ska göra samma resa så krävs en hel del kundnytta för att användare ska bemöda sig att ladda ner applikationen till sin mobil.

Kan se framför mig en hel del hela scenarier där tekniken snabbt skulle kunna göra nytta t ex när man är med familjen på MAX och ska äta så kan man fotografera skrovmålets tagg och direkt få den senaste informationen om eventuella ämnen som kan ge allergiska reaktioner eller t ex om LLT har en tagg på varje busskur så kan man fotografera den och vips så vet man de tre närmaste tidpunkterna för avgångar från den specika busshållplatsen.

Ett annat scenario skulle kunna vara om ex IKEA gjorde sin webbsajt lite mer transparent med kundforum/användarforum etc. Då skulle kunderna kunna fotografera intressanta produkter och få, från ett trovärdigt konsumentperspektiv, veta om produkten är populär, funktionell och hållbar. Taggarna fungerar nog riktigt bra på stortavlor vid busshållplatser, tåg- och tunnelbanestationer där resenärer enkelt kan fotografera en stortavla från sin plats och då få ta del av detaljerat innehåll ostört medan de sitter på väg hem. Just det faktum att man inte behöver skriva in något i det rätt pillriga gränssnittet som många mobiltelefoner har utan bara fotografera taggen och då direkt få upp en webbsida i mobilen med info känns smidigt. Dessutom så skulle det vara kanon om det gick att spara de intressantaste taggarna på nåt sätt och använda ungefär som genvägarna på skrivbordet i datorn. Då kunde man nyttja taggarna var som helst och ändå få veta när nästa buss går från ens favoritbusshållplats.

Sedan finns det ju mera lättsamma funktioner som skulle kunna vara praktisk för de ungdomar som är lite blygare. T ex när man går på galej så taggar man sig själv exempelvis sin t-shirt så att om någon blir lite nyfiken på en så kan de fotografera taggen och då komma till ens personliga webbsida och där får veta allt (läckert förpackat) om ens civilstånd, musiksmak, intressen och vänner utan att man själv behöver stamma fram några coola raggningsrepliker för att skapa intresse.

Det ska bli spännande att inte bara följa utan även delta i utvecklingen av tagvertising och se hur långt vi kan ta tekniken. Vill du veta mer om detta? Kör applikationen, fotografera taggen så hittar du mig.

Vet du vad drevet tänker?

älskamedia

Kanske inte, men det vet vi. För jag har suttit där. Som biträdande nyhetschef på Nordens ledande nyhetstidning Aftonbladet har jag själv varit en del av det. Dessutom verkat i rollen som nöjeschef och sportchef. Jag har suttit där när besluten fattats, när etiken debatterats och löpsedlarna formulerats. Jag vet vilka beteenden hos makthavare inom både det offentliga och i näringslivet som utlöser jaktinstinkten hos en redaktör. Jag vet också hur den dramatiska mediautvecklingen förändrat behoven både hos media och hos den som hamnar i medias fokus. Därför känns det självklart att vi på Vinter förpackar den kunskapen till en mediaträning som vi lite provocerande döpt till "Älska media!". En workshop där du i både samtal och i praktiska övningar framför kamera får testa dig själv och aktivt bygga en hållbar strategi i både vardagen och i krisen. Råd, exempel och övningar har vi dessutom samlat i en aktiverande lärobok med samma namn. Kanske kommer du inte att älska varje mediakontakt, men vårt mål är i varje fall att du ska gilla läget. Känna en större trygghet, förstå rollerna och bättre nå ut med det du vill förmedla. Låter det bra? Kontakta mig! Ronny Olovsson

Vinter på Dagens Media!

Vinter uppmärksammas i branschmedia för vinsten med Strömpilens kampanj "Give me five" som utsågs till Årets bästa Rosa Lördag-kampanj i Rosa bandets regi. Dagens Media noterar också den offensiva rekryteringstakten av kompetens där Vinter vuxit från 17 anställda till nuvarande 23 på ett halvår. "Aftonbladet-avhoppare gräver reklamguld i Norrland" lyder rubriken som tagit fasta på VD:s förflutna på landets ledande nyhetstidning. Läs mer på Dagens Media.

“Internet är bara en fluga”

John Lennons aunt quote

På ämnet "famous last words":

Aftonbladet idag: Facebook - en övergående trend Krönikör Anders Westgårdh skriver att han är trött på facebook och att folk kommer att ha tröttnat på det där tramset.

IDG idag: Facebook kan göra anställda mer produktiva Gartner-analytikern Peter Sondergaard menar att det är fel att vartannat företag blockerar facebookanvändning på jobbet och att facebook och andra liknande sajter istället kan underlätta och öka personalens kommunikationsmöjligheter och kreativitet.

Jag tror att facebook som varumärke kanske kommer att försvinna och ersättas av något annat. Kanske googles nya projekt Open Social, ett ramverk för att bygga in sociala nätverksfunktioner på vilken sajt som helst. Men sociala nätverk som kommunikationsplattform för både företag och privatpersoner har redan förändrat hur vi sköter våra dagliga kontakter, och det kommer inte att minska.